förändring.
Påsken flög förbi likt en kvast på väg till Blåkulla. Jag hänger själv inte riktigt med i svängarna. Ena dagen tror jag att livet är kristallklart, vägen utstakad som på en karta. Men så händer något totalt oförutsett. Ett telefonsamtal, ett mail. Och så är livsförändringarna igång igen. Ända sedan årets början har det varit på det här viset. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Oftast skrattar jag, för livet är ju roligt för det mesta. Fast ibland blir förändringarna lite väl intensiva och många och då känner jag mig som påskliljan på bilden högst upp; en aning hängig, men samtidigt ändå lysandes av hopp om att allting kommer bli mycket bättre snart ♡
Så fint och poetiskt
om din vår- och livssituation,
kära Linnea!
Att livet skulle va kristallklart jämt,
det är ju det man önskar, det man vill -
allt ändras fort - man tror det är ett skämt,
det växlar snabbt som vädret i april.
Att kastas hit och dit gör vägen svängig,
förändringarna kommer alltför ofta,
man hinner inte med, blir trött och hängig,
när allt man bara vill: få tid att softa.
Man vet ej om, när själen ej får andas
med hjärtat, man ska skratta eller gråta,
men hoppfullt ser man morgonljuset randas,
för livet självt är hoppfullt - samt en gåta.