mormor.
Nu ska jag, som tidigare utlovat, berätta för er om något magiskt som hände mig i början av december. Jag har nämligen under flera månaders tid letat efter en berlock gjord av bärnsten (min mormors favoritsten) eftersom jag väldigt gärna vill ha ett minne av henne runt min hals inför det mycket spännande och utvecklande året som kommer. Just en sådan berlock visade sig dock bli betydligt svårare att hitta i kristallbutikerna än jag från början hade trott. Till sist gav jag till och med upp hoppet om att hitta någon bärnsten alls - ända tills jag nyligen besökte en julmarknad (under ett besök hos min syster med familj) och ett helt stånd med enbart bärnstenssmycken plötsligt stod där mitt framför mina ögon, lysandes med all sin vackra cognacfärg i decembermörkret ♡ Jag tappade både andan och hakan av stor glädje och förvåning på samma gång.
Det fanns bara en bärnstensberlock kvar (i exakt den form och design som jag hade tänkt mig och för halva det pris som jag väntat mig dessutom) så den köpte jag givetvis direkt och tog med under hela den långa resan hem igen. Jag kände att det verkligen hade varit meningen att jag skulle hitta bärnstenen till slut, särskilt med tanke på att den kom till mig på ett så oförutsett vis och dessutom på andra sidan av landet ♡ Under hemresan tänkte jag också på att detta var ett enormt bevis på att de mest magiska sakerna sker när man släpper taget och låter universum leda en dit man önskar. Ingenting är någonsin för sent eller omöjligt så länge man bara vill någonting tillräckligt mycket av hela sitt hjärta ♡
Så härligt och fint,
kära Linnea!
Helt plötsligt framför dej: ett berg
av bärnsten som du länge sökt,
så magisk i sin cognacfärg,
ett sökande som gått så trögt.
Ett sökande som nu har gett
nytt levnadsmod och minne kärt
till dej: din mormorsamulett!
Och sökandet, det var det värt.
(Och utan att nån kraft förlora -
din morfar sökte också stenar,
betydligt större, bautastora,
i jordens alla hörn, som renar.)
Helt rätt av dej att släppa taget
och låta universum styra,
då har du vunnit halva slaget
och öppnas för ett NU, det dyra.
Och på din livsvägsresa hem
till hjärtat, utan nått ståhej,
vem kan väl leda dej, ja vem,
en bit, om ej din mormor säg!
Som fågelns drill i trädets topp,
som ger var dag sin glädjechock
av värme, levnadsmod och hopp;
runt halsen din - en skön berlock.