vykort.
Jag måste nypa mig i armen, spärra upp ögonen lite extra, be någon som guppar förbi med sin båt att försäkra mig om att det jag ser är verkligt. För ibland så tror jag nästan inte det. Den här sommaren har det känts som att befinna sig inuti ett vykort här i Sagostaden. Jag får lust att skriva i sanden, ett alldeles eget vykort, sittandes på stranden med endast vågorna som musik. Fast mina ord skulle inte ens komma i närheten av de vackra meningar som havet redan har skrivit. Glimrande, skimrande. Det enda ordet som jag kommer på är tack ♡
Fulländad poesi
i bild och text,
kära Linnea!
Glimrande, skimrande sommar av hav;
tack för de strålande dagar det gav!
Glittrande fjärdar med guppande skutor,
vågor som spelande harpor och lutor,
lekande, smekande öra och kind,
böljande hårsvall i sommarsolsvind.
Ordet som tecknas på stranden i sand
färdas på vågor till främmande land,
där kan det tydas som vänskapens tecken,
tas där och nedsänks så varsamt i bäcken,
färdas i bäckar som bildar ett svall,
sprider sitt vänord i forsande fall.
Men på en strand vid ett glimrande hav
ligger nu Molnbloggen kvar, den som gav
mängder av skönhet med värmande orden
spridda så frikostigt här över jorden;
färdas med molntjänster fritt på vår jord;
ordet som sjönk och på nytt blir till ord.