paus.
Det har regnat nästan varenda dag under senare tid. Jag har knappt märkt dropparnas smattrande mot fönstret, bara sett de kolsvarta trottoarerna och blöta, fallna höstlöven efteråt när jag tillåtit mig själv att lämna datorn en stund. Jag längtar mer och mer efter att snart få vara fri ifrån C-uppsatsarbetet, det är svårare än jag någonsin hade kunnat ana. Men jag kämpar på. Ser framför mig hur jag en dag återigen hinner se regndropparna falla i realtid, utan att missa en sekund på grund av syften, problemdiskussioner och frågeställningar som måste skrivas. De tre vita pappersmolnen ovanför min säng har börjat snurra, liksom mitt huvud. Kanske dags att ta en paus nu ♡
Vilken lysande vacker bild
och både lyriskt och sakligt
vacker text, kära Linnea!
Låt din utsatta, skälvande slutposition -
där du kämpar på sista men långsmala bron
mellan plugget och frihet land fåglarnas bon -
ej bli fast nu i någon problemdiskussion.
Men håll fast vid din fattbara konstnärsvision,
när du hastar så snart till din sista lektion!
(Så kan Argvid få sitta på självutnämnd tron
som en avsnoppad, viktighetsproppad kalkon.)
Har du tillgång till både, och utan pardon,
både änglalik fakta och sagans fiktion
slår du ut som din vackraste molnblomspion
och får sakta men säkert på livet fason.
Följ din väg och ditt hjärta och vinn en miljon,
för Linnea hör på: tappa aldrig bort tron
på dej själv och din änglavingsvärmande ton,
för förbli den du är varma änglaperson.